Tiden går alldeles för fort förstås. Dagarna bara rinner iväg, idag är sista hela dagen här. Vi ska göra batiktröjor till alla barnen idag, och vi måste packa allting för imorgon klockan 10 måste vi lämna huset. Vi ska bada också förstås, så mycket som möjligt- precis som vi har gjort varenda dag.

Förmiddagarna här kan vara lite oorganiserade, det tar sån tid innan alla har ätit frukost och blivit klara. Jag tycker om att ta med min bok och en handduk ut till stranden och sola och bada. Vissa andra, inklusive tonårstjejerna, tycker att det är skönt att ligga och dra sig halva förmiddagen. På det hela taget är barnen rätt trötta, sol och bad tar på krafterna.

En kväll gick vi allihop ner till arkaden så att de fick spela så mycket de ville. Lovisa och Sara åt glass istället, jag tycker inte heller att arkadspel är nåt att lägga pengar på men det var kul att titta på när de andra spelade. Vi har spenderat ett par timmar på ett utomhusköpcentra. Sara och Lovisa fick gå iväg själva och prova kläder (men kom tillbaka bara med godis och smycken), Josefin, Mitchell och Aaron fick sysselsätta sig på MagiQuest och vi andra gick mest runt och tittade. Där fanns en Disney-affär som hade mycket roligt men jag köpte inget. Ibland önskar man att man haft ett litet barn att shoppa åt!

En annan kväll var tidvattnet ovanligt högt (nymåne) och vågorna blev rätt höga, så några av oss tog ett kvällsbad. Kelly och Steve och jag var i nästan till det var mörkt. Det var helt underbart! Det är svårt att fatta hemifrån att vattnet är så varmt. Man blir aldrig kall, utan går inte upp förrän man är trött på att bada - eller trött av att bada. Vågorna gör att man blir helt slut till sist, och när de är så höga/kraftiga som den kvällen behöver man ingen boogieboard.

Matlagning åt 11 personer är en bökig historia men det har gått över förväntan. Populärast var det nog när vi gjorde revbensspjäll för ett par dagar sedan. Jag hade lyckats hitta ingredienser så att det smakade nästan som hemma. Ikväll planerar vi att gå ut och äta på nån buffé så att de som vill kan prova sig igenom alla skaldjur som serveras här.

Vi har smort in oss med spf 50 hela tiden men Sara brände sig ändå lite igår. Hon är ju envis som synden och vill inte lyssna när vi säger åt henne att hon ska smörja sig igen eller sätta på sig en tröja eller vad det nu är. Sara har ju väldigt ljus hy men hon vill vara brun hon också när hon kommer hem och vill inte alls gå i shorts och tröja som Lovisa gör. Lovisa vill ju tvärtom hålla sig så ljushyad som möjligt och har köpt en "swimshirt" som hon har på sig hela tiden, tillsammans med sina svarta Puma-shorts. Nu har hon bonnabränna förstås, framförallt på benen.

Josefin har väldigt roligt med grabbarna, de gillar henne alla tre. Hon är den av flickorna som är minst trött hela tiden, de andra två är tonårströtta och vilar mest hela tiden (när de inte solar (Sara) och badar eller ser på TV, fast både att sola och att se på TV är väl att vila egentligen).

Jag vill inte åka hem. Kan man få en vecka till? Snälla? Här är ju så underbart! Jag börjar ju till och med få färg! Det känns inte som om jag skulle kunna tröttna på att sola och bada här. Grannhuset är till salu - en miljon dollar. Billigt, tydligen, för ett hus här, lågkonjunkturen gör sig påmind och inte alla hus är utyrda varje vecka. Men visst, det är ett jättestort hus, och det ligger på stranden. Tydligen är det väldigt olika i olika delar av USA hur priserna ligger. I norra Californien räcker en miljon dollar bara till en risig etta, säger Steve. Jag hoppas att det inte är hela sanningen.

Michael Jackson dog tydligen igår eftermiddag. På TV ser det ut som om folk är jätteupprörda men så är det inte i verkligheten, i alla fall inte här. Folk rycker mest på axlarna. Der kan ju ha att göra med vilka som befolkar en sån här semesterort förstås.

Direkt efter att vi lämnat huset imorgon kommer Kelly och Steve släppa av oss på flygplatsen här. Den är pytteliten, vi har sett den, så vi är inte oroliga för att fastna i långa köer eller nåt, så det är inte därför vi ska vara tidiga. De har ju däremot en jättelång körning framför sig, minst 12 timmar. Hu.

För den som inte sett det så finns det nästan 90 nya foton från den här veckan här. Fler foton kommer så småningom.

Foton från hotellet i Washington DC finns här.

Resan hit till Myrtle Beach tog precis hela dagen. Det hade nog tagit någon timme mindre om vi inte drabbats av ett skyfall i början, vilket gjorde att trafiken sniglade sig fram i nästan två timmar med enorma köer som följd. Barnen var otroligt duktiga. Det är inget kul att sitta still i en bil i en hel dag, speciellt inte när de gjorde detsamma för bara någon dag sedan, men de var på gott humör hela dagen. Jag tror att en minibuss är bekvämare att åka så långt i, det blir mer utrymme, mer luft och man kan byta plats med varandra. De sex större barnen satt på de två bakre raderna och de hade jättekul ihop. Jag satt tillsammans med Anna och Piper bakom Kelly och Steve.

Foton från resan finns här.

Klockan var närmare 19:30 när Steve hämtade nyckeln och sedan körde oss den korta biten till Deviled Crab. Huset är underbart, stranden och havet ännu bättre. Alla bytte raskt om och kastade sig i vågorna, det var fortfarande över 30 grader varmt ute och minst 25 grader i vattnet, om inte mer. Vattnet var salt och vågorna bröts mjukt en bit ut så vi surfade en bit med dem. Sanden är ljus, inte så finkornig att det inte går att bygga något utan mer lagom. Bottnen är mjuk och jämn, där är några stenar på ett ställe men det är vid sidan av huset vi hyrt, så om man håller sig rakt framför huset är det inga problem. Tidvattnet var långt inne, Sara trodde mig inte när jag berättade hur stranden skulle komma att förändras.

Efter badet placerade Kelly och jag ut oss i de olika rummen. Jag har fått ett eget rum, det med det blåa överkast i galleriet Deviled Crab. Jag delar badrum med Kelly och Steve, som har sovrummet med en stor king size säng, bredvid dem bor mina flickor i sovrummet med röda överkast och de delar badrum med Piper och Anna, som bor i rummet med ett blått och ett skärt överkast. De tre pojkarna bor på nedervåningen på bäddsoffor. Bilderna i galleriet stämmer mycket bra med hur det ser ut i verkligheten, fast rummen känns större än de ser ut på bilderna.

Alla satte på sig torra kläder och sedan gick vi längs med stranden in mot piren och Sam's Corner där vi åt kvällsmat. Nu hade tidvattnet dragit ut en bra bit, och det var nermörkt ute. På väg hem ville Sara och Josefin köpa glass själva och sen gå själva tillbaka till huset. Det fick de - ni skulle sett så Saras ögon lyste upp när hon och Josefin fick gå till det med neon upplysta glasstället bredvid piren, själva, på en världsberömd badort i USA!

Vi gick över stranden när vi gick tillbaka också, och flick bland annat se små krabbor rusa på sidan över stranden och en fiskare som fångat en babyhaj som vi fick titta på innan han kastade ut den igen. Ja, här finns hajar men när man ser en fena är det delfiner. Hajarna (utom den stackars babyhajen) håller sig undan människorna, de har nog lärt sig vad som händer om de simmar för nära badande människor. Här finns inte heller några maneter och konstigt nog inte några måsar.

Sen var alla jättetrötta och gick och lade sig. Jag sov ända till 8:00, jag minns inte när jag senast lyckades sova så länge. Helt underbart. Steve gjorde åter en frukostkaka (söndagstradition tydligen, jag har köpt med mix att ta hem) och efter frukost gick barnen ut och badade medan Kelly och jag tog minibussen till Krogers och handlade mat till hela veckan till elva personer. Det tog säkert ett par timmar, så när vi kom hem var det dags att äta lunch.

Vi har förklarat för barnen att frukost och lunch får de fixa själva, men vi påminner em och ser till att det finns många olika saker att välja på, och frukt och grönsaker att äta när man vill i stort dygnet runt. Sara var besviken på att inte få lagad lunch, men det är alldeles för varmt (nästan 40 grader) för att nån ska laga varm mat till elva personer två gånger om dagen. Barnen hade inga problem att fixa en lunch som de själva gillar, och både mina barn och Kellys barn är ju vana vid att ta ansvar för att göra sånt.

Efter lunch gick vi alla ut till stranden igen; äntligen fick Kelly och jag också bada! Vattnet är så varmt, man kan vara i i flera timmar i sträck, men vi vill inte att nån ska bränna sig, så vi tar det försiktigt. Alla, även Piper och Anna som ju har mörkare hy, är insmorda med spf 50 och vi fyllde på flera gånger under dagen. Lovisa och Josefin blir lätt bruna och de har i stort sett aldrig bränt sig det minsta men jag vill definitivt inte att de gör det nu heller, så det är spf 50 som gäller för dem också. Jag har ju fyra veckors vistelse i Igalo i bagaget, så jag har fått lite färg innan, och det har Kelly och Steve också, liksom Mitchell och Aaron, men Dylan och Sara måste vara extra försiktiga eftersom de har så ljus hy.

Havet är salt och varmt och vågorna underbara. Det är inte så farligt strömt, men alla barnen har gjorts uppmärksamma på hur viktigt det är att de stannar framför vårt eget hus och det har fungerat jättebra. De vet också att de inte under några omständigheter får bada utan att bada tillsammans med någon annan (det gäller vuxna också) och alla vi tre vuxna räknar barnen hela tiden, men det visade sig att både Dylan och Lovisa var oerhört mogna och gjorde detsamma, och höll koll på småtjejerna och tog hand om dem. Vi får nog ta och belöna Dylan och Lovisa om de fortsätter med det för sådant uppförande - på frivillig basis dessutom - måste premieras.

Till kvällsmat grillade vi kycklingbröst som vi serverade med pasta och färska majskolvar i massor, som Sara, Aaron och Dylan skalat. Tyvärr är det ingen av mina flickor (inte ens Sara) som har lärt sig att uppskatta denna delikatess. Efter middagen tvättade jag några maskiner, Josefin och Aaron och småflickorna badade mera, Sara, Jossan och Mitchell gick till piren och köpte glass (och tittade på snygga killar enligt Sara), Steve och Dylan gick en promenad, småflickorna och Kelly och jag lekte i sanden, och när de gått och lagt sig och alla de större barnen satt tillsammans och såg på TV gick Steve och Kelly och jag bort till piren och drack en Coca-Cola, tittade lite i butikerna och innan vi gick hem köpte Steve och Kelly glass. När vi kom tillbaka sov alla utom Dylan, som också höll på att lägga sig.

Bilder från vår första dag i Myrtle Beach finns här!

Imorgon blir det mer bad förstås!

Vi lyckades komma iväg 9:30 i torsdags morse. Det var inga större svårigheter för mig att ha all vår packning klar i tid och flickorna hade gått upp i tid och var klara men det var värre för Kellys familj som ju är fler och skulle ha fler saker med sig, och Steve skulle ju dessutom åka till flygplatsen och hämta minibussen.

Vi stannade efter 3 timmar och åt lunch - i Washington, fast Washington, Pennsylvania. Sen hade vi ytterligare 4½ timmar kvar. Vi körde genom Ohio, West Virginia, Pennsylvania, in i West Virginia igen, Maryland och Virginia. District of Columbia är så litet att hela staden Washington inte får plats, vissa delar ligger i Virginia, andra delar i Maryland. Vårt hotell ligger i samma del av staden som flygplatsen Loudon och hör till Virginia.

Vi hade försökt fördela oss över bussen på ett bra sätt, och hade bestämt att Steve och Dylan skulle sitta längst fram, sedan Anna och Piper med en väska mellan sig så att de inte kunde bråka, därefter de tre stora flickorna och längst bak jag och Kelly, Mitchell och Aaron. Detta visade sig vara en mindre god lösning. Kelly blev åksjuk och fick byta plats med Dylan. Större delen av tiden skötte sig alla barnen exemplariskt, men den sista 1½ timmen var det vilt och högljutt där bak. Alla barn var trötta på att sitta i bilen och var rastlösa - utom Piper och Anna, som fortfarande var fromma som lamm. Jag försökta blockera ut ljudet med mina Kosslurar, men sen dog batteriet i iPoden och då var det bara att uthärda.

När vi reser vidare idag har vi bestämt att jag ska flytta fram och sitta hos Piper och Anna också, då finns det ju större möjligheter till vuxenkontakt också.

Hotellet var ett stort wow, massvis med lyx. Svart marmor, vattenfall i entrén, pool, och en hel svit att bo i. I sovrummet fanns två dubbelsängar, där placerade jag mina tre flickor och Anna, som skulle sova med oss. Själv valde jag bäddsoffan. Det är skönt med en egen kupé.

Alla badade av sig resdammet i poolen, sen var vi kanontrötta. Steve hömtade pizza som vi åt på rummen innan barnen slocknade. Jag var vaken en stund till men var helt slut efter resan.

Igår vaknade jag hyfsat tidigt (som planerat) och tog så småningom en dusch. Anna vaknade och vi väckte de stora flickorna och sa till dem att göra sig i ordning och sedan komma ner och äta frukost med oss, så gick vi i förväg. Sara och Lovisa skulle duscha, sa de. Alla rummen på hotellet ligger runt en stor atriumgård, och nere på atriumgården serveras frukosten, så det är inte svårt att hitta, speciellt inte som vi bor på andra våningen.

Det kändes konstigt att tänka på att därhemma i Sverige höll ni som bäst på med midsommarfirandet, medan vi bara skulle äta frukost, och dessutom kändes det inte ett dugg som midsommar trots det härliga vädret. (Kanske för att det alltid regnar på midsommarafton?)

Anna och jag gick ner, samtidigt som Steve, Dylan, Mitchell och Aaron. Kelly gav Piper en dusch. Det var en stor frukotbuffé och massvis att välja på, och vi åt och åt och åt - men flickorna dröjde. Kelly och Piper kom ner, men mina flickor hade inte kommit, så till slut gick jag upp för att hämta dem. Det visade sig att de höll på med att fixa varandras hår och göra make up osv och jag blev tokig på dem förstås och det innebar att när de väl kom ner höll de på att plocka undan frukostbuffén. Idag ska de vara snabbare, har de sagt.

När alla var klara tog vi minibussen till tunnelbanestationen Vienna, där vi lösta dagsbiljetter till alla och sedan åkte till stationen Smithsonians. Där kom vi upp mitt i en park. Runt parken låg i stort sett allt vi ville se - alla Smithsonian-museerna, Vita huset, Washington Monument och the Capitol Buildning. Washington Monument tornade upp sig över oss, men vi bestämde oss för att gå i en cirkel för att hinna se så mycket som möjligt. Vi började med Smithsonians American History museum.

Som svensk kan man ju tycka att amerikansk historia inte är så mycket att gräva ner sig i - den är ju så kort jämfört med vår historia - men faktum är att det var mycket intressant. Där var en avdelning som handlade om inbördeskriget och slaveriet. en som handlade om "first ladys", en annan handlade om tv, film och sport och hur det påverkat oss (med till exempel den första Kermit, skänkt av Jim Henson, och Judy Garlands röda paljettskor från Trollkarlen från Oz), där var avdelningar om invandrare och nybyggare och sen var där förstås en shop. Där fastnade Sara. Nåja, vi andra hittade mycket intressant där också, den visade sig vara det perfekta stället att köpa presenter eller smakfulla saker med amerikanska flaggan på.

Vi åt lunch där också. Flickorna hade svårt att bestämma sig, speciellt som allt som fanns på menyn inte fanns i verkligheten. I slutändan ville de helst bara ha glass (det var en otroligt varm dag) och jag tänkte på att när min pappa var i USA när jag var barn hade han tyckt att protionerna var för stora (det är de) och ofta bara ätit glass till lunch, så jag sa ok och tänkte att om min pappa kunde göra det, så skulle inte flickorna må dåligt av att göra det heller - men de var tvungna att beställa glassen själva.

Efter Amercan History gick vi ut för att bland annat titta på Vita Huset. Det var åtminstone 35 grader varmt så vi höll oss i skuggan så mycket det gick. När vi närmade oss Vita Huset upptäckte vi att där var mycket avspärrningar och Steve sa att man inte kunde gå som man brukade kunna gå. Vi antog att säkerheten höjts sedan Obama blev president. Sen kom tre omärkta svarta limousiner med svarta rutor, och Steve och Kelly blev alldeles till sig för när det är tre svarta limousiner utan flaggor eller andta markeringar veta man att det är presidenten som kommer tillbaka till Vita Huset, men man vet aldrig vilken av de tre limousinerna han sitter i, av säkerhetsskäl förstås.

Yes we can!

Vi svängde runt hörnet och kom strax fram till det välbekanta svarta staketet bakom vilket vi såg Vita Huset. Jag måste erkänna att det var en speciell känsla att stå där. Vi fotograferade barnen i grupp framför Vita Huset och Steve tog en bild av mig och Kelly, som jag ska lägga upp här så fort jag får den. Där var mycket folk och alla ville förstås bli fotograferade där. Där var också en del demenstrationer på gatan utanför, blan annat en ensam kvinna som protesterade mot hur valet gått till och menade att Obama fuskat. Hon såg så ensam ut, och av någon anledning fick hon mig att tänka på den där mannen i Lund som går omkring med "Sluta mörda oss"-skylten, men han har ju i alla fall sin fru med sig.

Vi gick vidare och gick förbi byggnader man bara hört talas om, som Röda Korsets högkvarter och diverse monument. Jag visste inte att allt låg så nära vartannat, att eller att "det riktiga Washington" var så litet. Washington Monument är enormt högt med stora gräsfält runtomkring. World War II Memorial var jättestort och pampigt men lite tungt på nåt sätt. The Capitol Building gick vi inte ända fram till, för det var så varmt. Det fanns dricksvattenfontäner lite här och där som tur var, och vi hittade en vagn som sålde isglass och det såg gott ut.

Vi valde en som hette Patriotic Rocket som var röd, vit och blå. Mycket färgämnen och den röda delen var översöt körsbärsis. Lovisa tyckte inte den var så god, men hon var varm och åt halva i alla fall. Glassen smälte fort i värmen så det hade nog varit smartare att ta något annat. Återigen var det tur med dricksvattenfontänerna, för nu kunde vi tvätta av oss lite.

Vi avslutade dagen på Smitthsonians Air and Space. Där såg vi bland annat månlandaren från den första månlandningen 1969, men också flygvärdinnedräkter genom tiderna till exempel. Men vi var trötta nu och orkade inte stanna där i mer än nån timme, sen tog vi tunnelbanan tillbaka till den station där vi parkerat bilen, och körde sen mot hotellet. Det tog en stund och alla var trötta men jag och flickorna sjöng midsommarsånger som Tre grodorna medan vi åkte.

Jossan och Sara och Mitchell, Dylan och Piper var pigga nog att ta ett bad i hotellets pool, men vi andra var konontrötta. Till middag fick det bli room service till Saras stora förtjusning. Sen körde jag flickorna (och Anna förstås) i säng, de fick ligga där och titta på TV och det lät som om dom hade det jättetrevligt, fast dom släckte rätt fort.

Foton från vår dag i Washington DC finns här.

Idag ska vi äta frukort och sen köra ner till South Carolina. De kommer att ta hela dagen. Det ska bli himla skönt att komma fram och vara hela dagen på ett ställe!

I måndags stod shopping högst upp på Saras önskelista, så vi begav oss till ett jättestort shoppingcenter. Vi började dagen med en soft pretzel och Coca-Cola, precis som vi gjort förra gången vi var där. Först gick vi till Yankee Candle där Sara gjorde sitt första inköp - present till mamma och pappa därhemma. Lovisa ville gå till Hot Topic så det gjorde vi. Hon hittade en t-shirt hon ville ha (svart och lila i Skeleanimals-serien) och hon hittade presenter till kompisarna där hemma också. Josefin köpte röda Ray-Ban-kopior. Sen avverkade vi affärerna en och en. Build-a-bear förstås, men det var bara Lovisa som handlade där. Massvis med klädaffärer, bland annat H&M fast jag tyckte att de kan handla på H&M hemma. Jag hittade också solglasögon, Sara kläder. Vi avslutade dagen med Chicken Teriyaki på japansk restaurang - och sen ett snabbt besök i ytterligare en klädaffär, där alla tre flickorna handlade. Vi fick släpa Sara därifrån, hon hade velat fortsätta hur länge som helst.

Vi åkte hem och vilade en stund innan vi for till Chuck E Cheese's för att äta pizza - Monday night is pizza night. Idén med Chuck E Cheese's är egentligen inte pizzan utan att man kan spela arkadspel och leka där. Lovisa var lite tveksam i början, men snart hade hon och alla andra jätteroligt.

Det finns foton från i måndags här.

Igår åkte vi till Columbus Zoo och stannade där hela dagen. Mitchell och Jossan hade vansinning roligt och sprang omkring och sa Oh my gosh! hela tiden. Det var till en början jättevarmt och soligt men det mulnade efterhand (men var fortfarande varmt) och precis när vi åkte hem kom regnet. Steve tog med Sara, Dylan och Aaron och handlade ingredienser till tacos och jag och Kelly åkte hem med resten av barnaskaran och slängde några av dem i duschen efter en varm dag. Sen lagade vi tacos och tortillas tillsammans, jag gjorde min guacamole.

Foton från Columbus Zoo finns här.

Idag har vi framförallt tvättat och packat, men vi har ätit pasta och varit på JoAnn's också, och sen åkte vi till Target och handlade snacks osv inför morgondagens långa bilresa. Josefin och jag hittade Sockmonkey-pyjamasar där också, och Jossan köpte strumpor, fem par. Hon behöver alltid nya strumpor. Alltid.

Nu är vi mestadels packade. Jag tror att flickorna har lyckats samla ihop alla sina saker, och de har fått i uppdrag att packa allt de behöver för dagen i Washington och bilfärderna i en gemnsam väska, och det tror jag också har lyckats efter att jag förtydligat det med hur många
t-shirts osv det innebär. Nu spelar Kelly piano och alla barnen dansar.

Vi åkte från Södra Sandby vi åttatiden efter att ha hämtat upp Sara hemma hos henne. Resan till Kastrup tog en knapp timme. Erik hjälpte oss in med väskorna och åkte sedan tillbaka.

Vi checkade in vid Deltas disk. Säkerheten har ökat sedan vi senast åkte, och medan vi stod i kö vid disken kom amerikansk personal från Delta fram och frågade oss frågor, bl. a. om vem som packat väskorna, när vi gjort det, var de stått över natten, om vi hållit uppsikt över dem osv. Allt fungerade bra vid incheckningen, och vid säkerhetskontrollen var det knappt nån kö, så det gick fort att komma fram. Vi kom alla igenom bågen utan att det pep. Det lönar sig alltså att fundera igenom sin klädsel.

Vi handlade lite godis och en flaska till Steve och Kelly, som vi blev tillsagda att flytta till det incheckade bagaget när vi fick ut det i Atlanta när vi skulle gå igenom tullen, och gick sedan och tittade i affärer tills det var dags att gå igenom passkontrollen. Vid gaten fanns Deltas personal igen, och det ställde samma frågor som innan plus en massa nya. Medan vi satt och väntade fyllde jag i de gröna korten till Immigrations.

Flygplanet var ganska gammalt och slitet med rickiga bord, men det gjorde förstås inget. Våra platser var bra och personalen trevlig. Först blev vi serverade dryck och snacks, sedan fick vi välja lunch. Flickorna valde grillat kycklingbröst, som de alla gillade - Josefin gillade tillbehören också - och jag valde penne med ost- och vitvinssås som också visade sig innehålla bladspenat och som helt klart var det godaste jag nånsin ätit på ett flygplan. Salladen var så fräsch att jag började fundera på om den vuxit nära flygplatsen, eftersom den måste varit helt nyskördad. Vi fick också färskt bröd, en bit ost och jättegoda chokladkakor.

Sen försökte vi sova. Jag och Sara lyckades, Lovisa slumrade lite men Josefin var klarvaken och pigg hela resan. Vi läste, Lovisa ritade, Sara tittade på film, vi spelade spel på datorn och på mobiltelefonerna och jag pratade mycket med en trevlig familj från Lund som satt på andra sidan gången. Vi fick tiden att gå, enligt Lovisa kändes denna resan kortare än förra resan till USA.

Vi hade mestadels fint väder och satt och tittade ut på isberg och senare på Canade. När vi flög in över USA blev det mer mulet. Under hela resan erbjöds fanns det drycker att tillgå hela tiden, men vi serverades snacks en omgång till (och Jossan köpte M&M's själv) och sedan fick vi pizza till kvällsmat. Den här gången var kakan nån sorts kanelkaka med knäck i. Helt underbar.

När vi kommit till Atlanta upptäckte jag att vi blivit flyttade till en tidigare flight. Vad jag förstod skulle det bli helt omöjligt att hinna med den flighten, och med skräckupplevelsen från att behöva boka om i Chicago vid förra resan i färskt minne ställde jag in mig på att behöva göra detsamma i Atlanta.

Kön till Immigrations var dock kortare än i Chicago, och personalen mycket trevligare. Vi hamnade förstås i en kö som tog lite längre tid än de övriga, vilket visade sig bero på att killen vid disken var otroligt noga (och långsam också). Han frågade oss om vi alla tillhörde samma familj, och för enkelhets skull ljög jag och sa att det gjorde vi. Då frågade han förstås varför Sara har ett annat efternamn och jag svarade att hon har en annan pappa - vilket i och för sig är sant, men hon har en annan mamma också. Sen började jag förstås oroa mig för att han skulle fråga hur det bara kunde vara 5½ månad mellan henne och Lovisa, men det gjorde han inte. Jag och Sara och Lovisa fick lämna våra fingeravtryck och blev fotograferade, men Jossan slapp eftersom hon inte fyllt 14 år. Sen frågade han om jag var gift, och jag svarade att det var jag.
-"Then where's your husband?"
-"He's back home in Sweden, working."
-"Is that common there?" (Vadå? Är det vanligt i Sverige att kvinnor reser ensamma utan barn och lämnar sin man hemma? Ja det kan du ge dig på ditt sexistiska svin, vi är faktiskt jämlika i Sverige!)
-"Excuse me?"
-"Is he coming here?" (Åh. Var det de han sa. Oops. Tur jag inte sa nåt.)
-"No, he won't be coming this time."

Sen släppte han igenom oss. Vi hämtade våra väskor, som låg och väntade på oss på bandet som stod helt stilla, gick igenom tullen utan problem och skyndade sedan till Deltas ombokningsdisk, där vi fick beskedet att vi skulle kunna hinna med den tidigare flighten, eftersom det inte hade bordat planet ännu, men vi fick skynda oss och bara lämna bagaget på kärran en bit bort (istället för att lyfta upp väskorna på bandet fick vi be en man som arbetade där att göra det). Sen gick vi genom säkerhetskontrollen. Där plackade de förstås flaskan till Steve och Kelly som jag inte hunnit flytta till min resväska. I övrigt gick allt bra där, alla klarade sig åte utan pip.

Medan vi skyndade till gaten med tåg och till fots ringde jag Kelly och berättade att vi skulle komma tidigare. Eftersom jag inte visste hur försenat planet skulle vara gentemot ordinarie avgångstid, fick hon flightnumret så att hon själv skulle kunna kontrollera. Vi kom fram till gaten ett par minuter innan de började borda, så det var perfekt. Vi hann bara se våre väskor bli lyfta ombord på planet, vilket lugnade mig eftersom jag oroat mig för att de skulle få komma med ett senare plan eftersom vi haft så knappt om tid.

Det här var förstås ett mindre inrikesflyg. Personalen var supertrevlig och skämtade mycket. De övriga passagerarna verkade vara "äkta" Ohio-bor, de såg mycket amerikanska ut både i klädsel och rondör. Vi serverades snacks och dryck igen, vi fick välja mellan kakor och jordnötter och kakorna var återigen mycket goda, typ bondkakor den här gången.

Flygresan tog en timme, landningen gick bra och flygplatsen i Dayton var vad jag skulle kalla en typisk småstadsflygplats. Den var mycket mindre än Sturup. Det gick snabbt och lätt att komme igenom och ut till stora entrén där bagaget skulle komma. Ingen passkontroll, det var ju inrikesflyg. Våra väskor var i stort sett de första som kom, och när vi lämnade bagagebandet såg vi först Steve och sedan också Kelly!

Vi gick ut till bilen, eftersom det var en liten flygplats var även parkeringen liten så det var inte långt att gå. På väg hem till dem stannade vi på Bob Evans (som är en restaurangkedja som serverar klassisk amerikansk mat) och åt middag. Jag var inte så hungrig så jag tog en Caesar sallad, flickorna åt friterad kyckling och pommes. De somnade alla tre i bilen hem och jag kunde knappt hålla mig vaken heller. När vi kom fram såg vi att Mitchell skrivit "WELCOME!" på gatan med gatkritor. På verandan satt Caitlin och spelade fiol.

Flickorna gick och lade sig i stort sett omedelbart efter att ha hälsat på Mitchell och Aaron, men jag var uppe en stund till även om jag var jättetrött.

Det finns bilder från resdagen här.

Igår morse vaknade jag tidigt, amerikansk tid. Hemma var det förstås redan en bra bit in på förmiddagen. Steve bakade nån sorts frukostkaka med mycket kanel till frukost, supergod och det kändes himla lyxigt. Alla barnen spelade Wii sedan de klätt på sig, men sen blev vädret så fint att de alla ville gå ut och leka i trädgården. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmadag eftersom flickorna fortfarande var trötta efter den långa resan. Kelly och jag åkte och storhandlade, först till the Andersons vilket jag tyckte var kul eftersom vår affär hemma heter Anderssons. Vi åt också en smörgås till lunch där. Vi stannade på ett ställe till och kompletterade, och där gick vi sedan in på Bath and Body Works där det var sommarrea. Jag hade inte tagit med mig shampo, duschtvål etc, utan hade bestämt mig för att handla det just på Bath and Body Works när vi kommit fram.

Vädret var underbart och när vi kom hem hade barnen vattenkrig i trädgården och blev jätteblöta. På kvällen grillade vi hamburgare och korv (American cooking out), sedan var Lovisa och Sara så trötta att de gick och lade sig samtidgt som småflickorna. Josefin och pojkarna var däremot pigga. Caitlin hade fått en ögoninflammation så Kelly skulle köra till Walmart för att handla ögondroppar. Jag förljde med, liksom Mitchell och Jossan. På väg dit såg vi faktiskt en tornado på lite håll!

Vi hittade ögondropparna, Mitchell köpte en hatt som han velat ha ett tag, och Jossan behövde jeansshorts och ett linne och det hittade vi också. Medan vi handlade hörde vi att det började regna, och vilket regnväder det var sedan! Stora, tunga vattendroppar i mängder, det hällde ner, jag har knappt sett nåt liknande! Vi fick ta av skorna för att de inste skulle bli förstörda och sedan springa ut till bilen, vi blev ändå helt genomblöta, det rann om oss.

Vi krypkörde hem i hällregnet för att inte få vattenplaning, det stod knappt en dm vatten på vägbanan redan. När vi kom till stadsdelen Worthington, där Kellys familj bor, lugnade regnet sig oh när vi såg oss omkring såg vi att det där fortfarande var torrt under träd och buskar. Där hade det bara duggregnat!

Josefin stannade uppe med pojkarna, men vi andra var trötta och gick och la oss. Idag vaknade jag åter för tidigt, men lite senare än igår åtminstone.

Foton från Kellys "studio", där jag bor, finns här.

Foton från vattenkriget finns här.

I dag står shopping på flickornas önskelista, och ikväll ska vi äta pizza (måndag är pizzadag i familjen Nasdeo) på Chuck E Cheese, där man inte bara äter pizza utan också spelar klassiska arkadspel etc om jag förstått det rätt. Det blir nog kul!

Nu är det bara timmar kvar tills vi åker. Vi har i stort sett packat klart, men jag är döstirrig och orolig att jag ska glömma nåt. Vi reser med lätt packning, dels för att vi vill shoppa, men mestadels för att vi ska få plats i den van som Kelly och Steve har hyrt.

Klockan 7:45 imorgon bitti ska Saras föräldrar släppa av henne hos oss, vi siktar på att köra klockan 8:00. Vårt flyg går 11:25, så vi kommer att vara i god tid men det vill jag absolut vara!

Jag har ny dator och hoppas att jag kommit ihåg att installera allt jag kommer att behöva. Vi får väl se...

Idag kom paketet som Kelly skickat! Lovisa ringde efter Sara, så att hon också kunde vara med när vi öppnade det. Det innehöll en bok med ledtrådar - teckningar som Caitlin gjort - en karta över North och South Carolina, tuggummin till Jossan, strumpor med sushi till Lovisa och strumpor med Sock Monkeys till mig.

Lovisa kunde gissa att vi skulle till Washington efter att ha sett bilden på Capitoleum. Hon lade till och med märke till att Caitlin skrivit "surprised with a "capitol" S"! (Istället för capital.)

Två månader, två veckor och fem dagar kvar till vi åker. Nu längtar jag så mycket att det var dags att bygga bloggen. Resan är planerad i stora drag. Vi har bestämt datum, bokat och betalat flygbiljetterna, bokat och betalat vår del av huset i Myrtle Beach och häromdagen bokade vi två hotellnätter i Washington DC också - fast det vet barnen inte om ännu! De vet bara att vi har en överraskning till dem. Kelly ska skicka en gåta med ledtrådar, så ska vi se om de kan gissa vart vi ska.
Det är mycket att göra på jobbet, och det är fortfarande riktigt kallt ute, så nu längtar jag extra mycket till semester och värme.

Precis som när jag senast bloggade, i maj förra året, så kan man
Klicka på länken och skriv ett mail så lägger jag till dig på distrubutionslistan. Du kommer då att få ett mail när en uppdatering skett.

Nedräkning: